en annorlunda stafett

Fem annorlunda stafetter. Foto: Anita Fors

Ett stafett-täcke, eller Round Robin som den engelska termen lyder, sys av flera personer. Oftast börjar man med att tillverka ett lapptäcksblock, som ska utgöra mitten av täcket, och skickar sedan detta block vidare till nästa person som lägger till en bård. Så skickas täcket återigen vidare och nästa person lägger till ytterligare en bård runt om. Till sist kommer täcket tillbaka till den som började med blocket i mitten. Det är hennes täcke och hon skall avsluta arbetet.

Ibland finns det regler om hur stort det skall bli, vad de olika bårderna skall innehålla såsom applikation, eller rund former. Ibland skall ett tyg följa med genom hela täcket.

För några år sedan läste jag i en holländsk quilttidningen om en serie stafett-täcken som var sydda utifrån och in. Täcket bestod av sex delar, men varje del var inte en hel bård utan bara en del av en bård. Det lät spännande tyckte jag, så jag frågade fyra lapptäcksväninnor om de ville vara med.

Här nedan ser du ritningen som jag kopierade ur tidningen. Där syns uppdelningen av täcket i sex delar. Täcket är 72 x 72 cm. Den som gör del 1 gör även delen i mitten efter att täcket har kommit tillbaka i bitar. Det var lite krångligt, eftersom det inte är så lätt att sy ihop ett täcke utifrån och in. Vissa delar kunde man inte sy ihop när man lämnade ifrån sig arbetet till nästa på listan, utan fick tråckla ihop dem så att delarna skulle hamna på rätt plats.

Vi som var med heter Ingrid Petrini, Ragnvi Ratia, Gunnel Wright, Anita Fors och
jag, Patricia van Walree Visser. Och täckena gick runt i denna ordning. Till exempel sydde jag den första biten på mitt täcke som sedan gick vidare till Ingrid. Ingrids täcke gick först till Ragnvi, och så vidare.

Förutom att vi skulle hålla oss till det förutbestämda måttet och indelningen hade vi inga regler. Vi fick inte se hur täckena blev under tiden. Det var så spännande varje gång att man fick nästa täcke att sy på. Vi tog det lugnt och arbetet tog nästan två år från början till slut.

Om jag minns rätt så började vi någon gång efter sommaren år 2003. Första överlämning till nästa person på listan var i alla fall runt första advent det året eftersom jag kommer ihåg att vi drack glögg.

När det var dags att få tillbaka sitt eget täcke funderade vi en stund på om vi skulle visa täckena för varandra då eller efter att mitten kommit till. Vi kunde inte hålla oss längre, så vi tittade på alla täcken. Innan dess hade vi lovat varandra att inte komma med förslag till vad som skulle passa i mitten av någons täcke. Det var jättespännande att se allas täcken. Så mycket jobb alla hade lagt ner på sin del, så mycket fantasi och ofta mycket genomtänkt!

När alla hade lagt till blocket i mitten och var klara med hela överdelen träffades vi en gång till hemma oss mig. Det serverades glögg igen, därför är det så lätt att komma ihåg hur lång tid hade gått sedan det första bytet. Den kvällen skrev vi ner de tankar vi hade haft när vi började på våra täcken. Vi skrev också ner vad vi hade tänkt när vi fick de olika bidragen som vi skulle sy på.

De senaste månaderna har vi ägnat oss åt att färdigställa våra täcken, var och en för sig. Vi har sytt färdigt det täcke som vi hade börjat med och till vilket som vi fick sy blocket i mitten. Några av oss har kompletterad med en bård runt om, andra har inte gjort det, därför har inte täckena samma mått längre.

Alla har kviltat sina täcken, antingen för hand eller på maskin.

Patricia van Walree Visser


streck


HÄR NEDAN KAN VISAS DE FEM STAFETT-TÄCKENA
– under varje täcke följer de noteringar var och en gjorde under arbetet –

Stafett-täckena har varit utställda på Stadsmuseet i Göteborg.
Ett reportage om dem har också publicerats i Quiltemagasinet.

streck

Sytt av Patricia van Walree Visser. Foto: Anita Fors


Patricia van Walree Visser

Det var bara jag som ville att ett av mina tyger skulle följa med genom hela täcket. Det är det gröna tyget som syns tydligast i den stora trekanten längst ner. Jag ville sy något med glada färger. Block med liknande taggar hade jag sett i flera böcker och jag ville prova på det. Jag ritade upp taggarna på Rasterquick.
Patricia

Jättekul och inspirerande att öppna paketet. Det kliade i fingrarna och färgerna tilltalade mig men oh så många spetsar. Hur gör jag? Fortsätta, men på mitt sätt. Andra trianglar, en halvmåne och en lång bit. Vill bryta blocken. Bryta men hålla tråden.
Ingrid

Många starka färger, roliga trianglar. (Men varför har Ingrid gjort den stora gröna triangeln i mitten???) Vill fortsätta med trianglar men på mitt sätt. Den orange rundeln i hörnen vill jag inte ha men något orange… Allt går bra fram till sista biten, den som går inåt mitten. Då är hjärnsläppet totalt. Till slut syr jag bara ”ihop något” dagen innan bytet. (Oj, det fick jag äta upp också…)
Ragnvi

Den rutan som börjar andra raden (som Ragnvi slutade med) gör att jag fick anledning att börja på något nytt. Jag hade hela tiden tänkt att det skulle vara kul att göra en applicerad slinga på något täcke och här tyckte jag att det passade. Men när jag lämnade det vidare hade jag lite ångest. Jag visste inte om det var ”tillåtet” med applikation.
Gunnel

Den här gången var det omöjligt att låta bli att fortsätta på den inslagna vägen. Det måste helt enkelt bli fler slingor med blomapplikationer. Men inte bara, det hade blivit för tråkigt. Jag ville hämta tillbaka lite av Patricias spetsiga trianglar från starten också, fast nu i botten. Mina tankar gick nog mot någon slags gräsmatta. Grönt vet jag att Patricia tycker om. Medan jag sydde insåg hur genialt Ragnvi hade lämnat över. Hennes enda udda block på det inre varvet tvingade både Gunnel, som var näst i tur, och mig, som skulle komma tillbaka till det blocket, att tänka till. Jätteskoj! Men svårt.
Anita

När jag såg mitt täcke för första gången var jag lite besviken. Jag tyckte inte om det. Jag tyckte inte om den bleka inre raden med applikationer. Det svåra är att man gör sig en föreställning om hur man vill att täcket skall bli. Det bör man inte göra i ett stafett-täcke. I så fall är det bättre att sy det helt själv. Då ska man inte vara med i ett stafett-täcke. Jag tycker väldigt mycket om Anitas täcke och det är så jag hade hoppats att mitt täcke skulle se ut, massor med glada färger och former. Men ger man ingen bättre start på täcket än jag gjorde så får det bli som det blir.
Jag ville i alla fall få tillbaka de glada färgerna och ritade några förslag till blocket i mitten. En blomma med runda blomblad, en blomma med spetsiga blad, till sist blev det en sol.  Jag är nöjd med den delen. Det lyfter täcket igen. Kviltningen var svår, det är så olika delar. Bestämde till sist att det därför skulle vara ok att kvilta delarna på olika sätt med olika färger.
Jag har inte lagt till ytterligare en bård, det räcker som det är. Jag är nu ganska nöjd med täcket i alla fall. Tack alla ni andra som var med och sydde på mitt staffett-täcke!
Patricia

streck

Starten sydd av Ingrid Petrini. Foto: Anita Fors


Ingrid Petrini – Vågens väg

Jag sökte rörelsen.
När vågen skvalpar emot stenen.
När vinden smeker kinden.
Med färg av heta klippor och hav.
Ingrid

Så svårt, så svårt. Blått och brunt, inga färger jag ens tycker om. Det tog tid innan det ”blev något”. Form och rörelse och mer färg.
Ragnvi

Jag fortsatte med samma tyckte jag, men lade två streck i kors och raka istället för böjda. Jag tyckte att det skulle anknyta till hur det började så därför gjorde jag ljusare uppåt och det mörka neråt. Den första rutan på nästa varv var svår. Jag var lat och gjorde samma form men bakgrunden ljusare för att nästa eventuellt skulle kunna ta upp det.
Gunnel

Ett svårt uppdrag. För första gången hade jag velat få lov att ändra på något av det som var sytt. Jag störde mig väldigt på det block som påbörjade det inre varvet – och blev helt blockerad. Sökte en väg att komma tillbaka till de böjda formerna så därför kom jag att börja i motsatta hörnet. Jag spegelvände ett av Ingrids ursprungliga block och jobbade ut ifrån det ut åt båda sidorna. Kunde inte motstå att lägga in en skidåkare som en hälsning till Ingrids uppväxt i Norrbotten. Blockeringen gjorde att jag sydde i sista minuten och jag hade velat ha tid att göra om lite, kände mig inte helt nöjd.
Anita

Ingrids täcke fick jag sist av alla. Ingrid hade använt lite bleka färger och jag tyckte om att andra hade lagt till nya färger. Särskilt Ragnvis block tyckte jag mycket om. Jag har inte hittat på ett nytt block. Istället har jag gjort lite av varje och använt färgerna som redan fanns i täcket. Jag tyckte att de olika delarna därmed knöts ihop bättre.
Patricia

Återkomsten blev lite av en besvikelse när jag såg hur mycket alla hade lagt ner och jag inte hittade min rörelse. Därför fick jag lust att lägga till en bård och ”dra” i formerna något. Nu känns det bättre men jag har ändå inte tagit den till mitt hjärta.
Ingrid

streck

Starten sydd av Ragnvi Ratia. Foto: Anita Fors


Ragnvi Ratia

Jag hade inga idéer alls förutom att jag ville använda mina fina tyger.
Ville inte göra kvadratiska block. Tygerna skulle ”tala”, inte mönstret.
Det skulle vara många färger och inte vara alltför svårt att fortsätta på…
Ragnvi

Jag fortsatte i samma anda som Ragnvi med fina tyger och inga block  utan tygerna fick tala för sig själva.
Jag använde färger som hon också använt, så min bit blev som en fortsättning,inte något nytt.
Gunnel

Om Gunnels täcke var svårt, svårt att fortsätta på, kändes det här lätt som en plätt! Jag blev dessutom glad när jag hittade tyger från min och Ragnvis gemensamma Paris-resa i kvilten – tyger jag också hade och kunde använda.
En självklar fortsättning helt enkelt. Funderade en stund på att byta inriktning när jag skulle göra den enda rutan in på inre varvet men kunde inte motstå att få ”knyta ihop” lapparna från yttersta varvet.
Anita

Ragnvis täcke var näst. Man såg ingen gräns av vem som hade gjort vad och ärligt talat, tyckte jag det var lite synd. Jag tyckte inte det skulle bli något stafett-täcke av detta. Slutresultatet kunde lika väl ha blivit sytt av en person, tänkte jag. Men det var fint i färg och så, och det var bara att försöka fortsätta med vackra tyger och färger. Jag gjorde en skiss för att planera färgplaceringen. Det blev ungefär som skissen.
Patricia

Det här var den svåraste biten att packa upp. De andra hade jag direkt fått en lust på men Ragnvis var svår. Lätt att fortsätta sy på men svår att prägla.
Så det fick bli små applicerade fiskar och sedan att väva ihop med det övriga.
Ingrid

Tillbaka till mig igen!
Kvilten blev väldigt homogen och jag kände att den verkligen var ”min”. Den blev som jag hade tänkt mig. Samtidigt blev det en väldigt ”enkel” kvilt jämfört med de andras, inga krusiduller och utsvävningar.
Det var svårt att få till mitten. Hade först tänkt en sol men kände att jag ville fortsätta med det ”enkla” och hjärtat passade bra då. Fick sväva ut med lite pärlor sedan. Jag är jättenöjd.
Ragnvi

streck

Starten sydd av Gunnel Wright. Foto: Anita Fors


Gunnel Wright

Jag har fascinerats av en del japanska täcken, där man använder många olika tyger i nästan samma färg. Jag började så, med bara vita, off-white och beige tyger med ett knappt skönjbart mönster i själva blocken. Jag tänkte att de som kommer efter säkert kommer att tillföra någon färg eller mönsteridé, för att bryta det enahanda vita. Jag tyckte att det skulle bli spännande att se vad de andra tillförde, om något. Om de inte gjorde det var det ok också, för då kan man genom att quilta göra något med ytan.
Gunnel

Min första tanke var: “ det här är omöjligt”. Gunnel hade inte gett någon vägledning att fortsätta. Färg och form var minimalistiska. Jag kände mig tvungen att lägga till någon färg – men vilken eller vilka?. Det kändes fullt tillräckligt att lägga till färg, utan att ändra form. Det lämnade jag till någon annan.
Anita

Nästa täcke var från Gunnel. Anita hade gjort andra delen på det. Första tanken var att det var väldigt ovanligt för Gunnel att använda sig av bara vita och beiga tyger. Att Anita hade fortsatt med samma block tyckte jag var synd först. Visserligen hade hon gjort något med färgen.
Efter att delarna har hängt på väggen ett tag insåg jag att det var en trevlig fortsättning i alla fall som Anita hade gjort, men jag tyckte att jag skulle bryta trenden. Därför blev blocken friare och lite färg kom till. Jag har sett ett täcke av Kaffe Fassett som är sytt med bruna tyger och inslag av ”juvelkulörer” (som de ofta kallas I USA). Jag tycker mycket om KF´s täcke. Den tydliga vita diagonalen i de tidigare blocken finns bara med i ett av de block som jag sydde. Det är meningen att det lila strecket försvinner ut ur täcket. Och det visade sig att de andra efter mig har förstått.
Patricia

Hjälp vad! Fint, ansvarsfullt, tur att någon annan hittat brytfärger. Men inte brunt och rosa så det blir turkos. Hittar en fantastisk bit, en gammal broderad duk hemifrån. Whow äntligen en blomma. Jag håller den ljusa tonen som jag gillar bäst. Det blev fint.
Ingrid

Jaha, det här var väldigt färglöst efter att ha haft Patricias täcke. Det får sitta på väggen ganska länge innan jag börjar. Tycker mig se en fyrkant som bör fortsätta, men inte synas så mycket… Mina bruna tyger passar inte riktigt in, men det kanske bara blir fint?? Några färgade inslag och lite turkost och jag blir riktigt nöjd.
Ragnvi

När jag fick tillbaka täcket tänkte jag att det blev precis som jag tänkt. De hade infört lite färg, men ändå behållit ursprungsidén, med många likartade tyger. Intrycket var lugnt och fint.
Då återstod att göra en mitt. Jag provade att göra ett fritt stjärnblock men det var hemskt. Jag insåg att det inte skulle vara en mitt där resten av täcket skulle vara ramen. Jag beslöt mig bara för att mitten skulle vara i samma anda som resten och ansluta till tygerna runt om. Eftersom det ursprungliga sicksackmönstret var bevarat runt nästan hela täcket, beslutade jag att jag skulle anknyta till det genom att göra en diamant i mitten, med vitt på samma sätt som jag börjat.
Efter det trodde jag att täcket var färdigt, men när jag tog fram det igen efter några veckor såg jag att en bård utanför i någon färg skulle kunna förvandla täcket till något annat. Jag letade bland mina tyger men hade ingen bit som var tillräckligt stor. Kom då på att jag skulle kunna skarva mina batikade blågröna tyger. För mig blev det som om mitten svävade framför himmel och hav och jag tycker om det.
Gunnel

streck

Starten sydd av Anita Fors. Foto: Anita Fors


Anita Fors – Min inre eld

Min utgångspunkt när jag startade mitt bidrag var att ge många idéer, öppningar, på färg och form att gå vidare på. Jag fastnade för blått och grönt som grundfärger. Sedan la jag till små bitar av rött och gult för att ge lite tips på andra färger. Eftersom jag ville undvika att få block som blev 12 x 12 cm, delade jag min start i mindre bitar, 6 x 6 cm, och försköt dem i förhållande till varandra. Jag hade också  länge tänkt prova att sy tredimensionellt och sydde därför in vikta trianglar, typ ”prairie points”, som ytterligare ett formelement för variation och förnyelse.
Anita

Den första delen jag fick var från Anita. Hjälp! Men oj så fin den var! Det var både tredimensionella trekanter och nästan vanliga fyrkanter. Jag har inte sett såna fyrkanter förut i alla fall. Jag satte upp remsan på väggen och analyserade delarna. Inget regelbundet här inte, kom jag fram till. Jag ville använda både de gröna fyrkanterna och även göra något med trekanter sedan.
Jag kom på att gröna kvadrater skulle falla ner och samla sig längst  ner, som i dataspelet Tetris. Jag gjorde även några tredimensionella kvadrater. Hörnet är lite tamt, tycker jag själv, men det blev en lugn övergång till nästa del. Jag ville ha något tredimensionellt och började sy vågor med infällda remsor. Jag blev inte nöjd. Därför blev det mer tredimensionella former, trekanter men inte samma som Anita hade gjort. Jag har en dansk bok med beskrivning för sådana trekanter, men de var för stora och det tog lite tid att hitta rätt storlek.
Först var jag inte riktigt nöjd med hela min insats, men på grund av tidsbrist var jag tvungen att lämna ifrån mig arbetet som det var. Senare insåg jag att det var så varje gång, att man inte är helt nöjd. Men nu när vi har sett hela täcken är jag ändå nöjd med de delar jag har sytt.
Patricia

Det var som att öppna en godispåse! Kul som attan! Alla dessa små ”pluttar”. Trekanter, fyrkanter, lock och remsor i de mest inställsamma färger. Lite undervattenskänsla så tygerna med grodor och ödlor kommer fram.  Men ändå inte jag. Ett par applicerade blommor måste det få bli. På ett blockbrytande stycke. Lämnar ifrån mig biten helnöjd.
Ingrid

Oj så mycket färg. Och oj så blått och vackert. Roligt! De små kvadraterna måste få fortsätta. Har inga klarblå tyger. Får försöka med grönt. Det fungerar. Kul att vika lösa vingar. Syr om många bitar. Känner att jag måste lösa upp ”blockformen”, gör ett långt stycke nedåt. Hoppas den inte blev för grön. Lite magpirr när den lämnas vidare.
Ragnvi

Så fint det här täcket är. Jag var stolt över mina kamrater när jag såg det. Samtidigt ansvarsfullt att fortsätta på detta vackra. Jag tyckte mig se en grön diagonal och förstärkte den. Annars försökte jag ta upp form och färg från resten. Tog också en del tyger som jag hade som andra använt.
De stora trianglarna ser ut som flygande gäss. Där ville jag ta upp
det vikta elementet men tyckte att det var skönt med lite större bitar som lugnar ner det småplottriga.
Gunnel

Jag blir nästan gråtfärdig av lycka när jag fick återse mitt täcke igen. Vilken känsla och vilket arbete alla de andra har lagt ner. Jag är störtförälskad från första ögonblicket! Jag hade inte funderat alls på hur slutresultatet skulle bli utan lagt allt i de andras händer och kände mig verkligen rikligt belönad för det.
Men vad skulle jag göra nu? Hur avsluta detta vackra? Jag kände att mitten dels måste spegla den passion alla lagt ner i arbetet, dels bryta mot allt det blå-gröna. Jag ville få fram elden i mitten – som den glödande magman i jordens inre. Och jag ville stänga in den, bevara den där i mitten. Gjorde först ett försök som jag slängde, innan jag fick till den här som jag är nöjd med.
Sedan var det dags för kviltning… Trots att jag tycker mycket om att maskinkvilta valde jag bort det direkt, på grund av alla små delar som sticker upp ur täcket. Började kvilta för hand på ren känsla utifrån olika tyger och former; bitvis blir det mer broderi än kviltning. Än här och än där syr jag. Sätter tidigt in pärlor där det känns rätt och syr både med en kvilttråd i silke och ett glansigt brodersilke. Tätt, tätt blir det och jag håller på att inte bli färdig alls. Det här täcket kommer jag att älska i alla mina dagar!
Anita

streck

Samtliga foton på sidan: Anita Fors

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s